Mg (lok)
| Mg | |
 Mg 620 vid järnvägens 150-årsjubileum i Gävle 2006. | |
| Fordonstyp | Lok |
|---|---|
| Tillverkningsår | 1944–1945 |
| Byggt antal | 17 st |
| Tillverkare |  ASEA |
| Axelföljd | Co'Co' |
| Längd (över buffert) | 16,8 meter m |
| Drivhjulsdiameter | 1 000 mm Ø |
| Drivmedel | El 15 kV AC 16,7 Hz |
| Effekt | 2 640 kW |
| Största tillåtna hastighet | 80 km/h km |
| Startdragkraft | 300 kN |
| Tjänstevikt | 102 ton ton |
| Operatörer | SJ Stockholms Kultursällskap för Ånga och Järnväg (SKÅJ) bevarar ett Mg-lok. |
Mg (ursprungligt littera M) är en loktyp som utvecklades av Statens Järnvägar för att trafikera stambanorna i norr och kunna dra stora laster.
Mg-loken konstruerades samtidigt som Norra stambanan elektrifierades under 1940-talet.
Stambanorna i norr är många gånger brantare och har snävare kurvor än i södra Sverige vilket gjorde att det behövdes ett lokomotiv med högre startdragkraft samt även högre dragkraft vid lägre hastigheter (främst godståg). De många och snäva kurvorna, samt det faktum att man började få en kompetens att bygga s k boggilok gjorde att SJ valde en konstruktion med två treaxlade boggier.[1] Den tidigare erfarenheten av bland annat Ha och Hb hade gjort SJ skeptiska till boggilok men på norrlandslinjerna fanns vid den tiden inga andra alternativ. D-loket hade för liten dragkraft i de långa backarna och Of-loken var för långa för att gå bra i kurvorna. Kravet på högre dragkraft gjorde att det var nödvändigt att gå ifrån lågspänningsreglering för drivmotorerna (som hos D-loken hade till högspänningsreglering som F-loken hade). För att loket skulle bli tillräckligt starkt och tungt utfördes det med sex axlar med axelföljden Co'Co'.
Utrustningen i maskinrummet var inte symmetriskt placerad, vilket fick till följd att loket inte var lika på höger- och vänstersidan. Loktypen var mycket driftsäker. Under juli månad 1945 var samtliga lok i drift alla dagar i månaden.[1] Loktypen var i drift till och med 1980, då de sista loken skrotades.[2]
Ett Mg-lok finns bevarat, hos Stockholms Kultursällskap för Ånga och Järnväg.[3][4]
Typen utvecklades under 1950-talet till Ma, en loktyp som också TGOJ köpte när man elektrifierade sin bana.
Källor
- ↑ 1,0 1,1 Nordin, Tore; Wretman, Lennart, Grundstedt, Ove (1998). Svenska Ellok. Stockholm: Svenska Järnvägsklubben. ISBN 91-85098-84-1
- ↑ Nilsson, Lennart; Stenvall, Frank (1984). Nordens Järnvägar 1980. Malmö: Frank Stenvalls Förlag. ISBN 91-7266-081-3
- ↑ ”SKÅJ:s Elektrolok”. http://www.skaj.se/fordon/elektrolok/index.php. Läst 2 januari 2012.
- ↑ Lange, Thomas (2005). Museibanor och veterantåg. Stockholm: Museibanornas Riksorganisation, Järnvägshistoriska Riksförbundet. ISBN 91-85305-06-5
Referenser
- Nordin, Tore, Wretman, Lennart, Grundstedt, Ove Svenska Ellok Svenska Järnvägsklubbens skriftserie 67 1998, ISBN 91-85098-84-1
- Stenvall, Frank Nordens järnvägar 1980 Frank Stenvalls förlag 1984, ISBN 91-7266-081-3
| |||||||||||||||||||||||||||||||||||
