Gustav Vasa

Gustav Eriksson (Vasa)
Gustav Vasa, på en målning från 1542. Kopia från 1600-talet efter Jacob Binck.
Gustav Vasa, på en målning från 1542. Kopia från 1600-talet efter Jacob Binck.
Sveriges riksföreståndare
Regeringstid	23 augusti 1521–6 juni 1523 (1 år och 287 dagar)
Företrädare	Kristian II (kung av Sverige)
Efterträdare	Sig själv (kung av Sverige)
Valspråk	Till stjärnorna genom svårigheter (latin: Ad astra per aspera)
Kung av Sverige
Regeringstid	6 juni 1523–29 september 1560 (37 år och 115 dagar)
Kröning	12 januari 1528 i Uppsala domkyrka
Företrädare	Kristian II (de jure), (de facto, sig själv som riksföreståndare)
Efterträdare	Erik XIV
Valspråk	All makt är av Gud (latin: Omnis Potestas a Deo) Om Gud (är) med oss, vem (är) då emot oss (latin: Si Deus pro nobis quis contra nos) Säll (är) den som fruktar Herren (latin: Beatus qui timet Dominum) Herrens är jorden [och allt vad därpå är] (latin: Domini est terra [et plentitudo eius])
Gemål	Katarina av Sachsen-Lauenburg Margareta Eriksdotter Katarina Stenbock
Barn	Se Barn
Ätt	Vasaätten
Far	Erik Johansson
Mor	Cecilia Månsdotter
Född	12 maj 1496 Lindholmens gård i Orkesta socken i Uppland eller Rydboholms sätesgård i Östra Ryds socken i Uppland
Religion	Lutherdom (1527-1560) Romersk-katolska kyrkan (1496-1527)
Namnteckning
Död	29 september 1560 (64 år) Slottet Tre Kronor i Stockholm
Begravd	21 december 1560 Vasakoret i Uppsala domkyrka
Vapensköld
Det kungliga Vasavapnet skapat av Gustav Vasa

Gustav Vasa på nederländskt kopparstick av Horatius Cock 1559, avbildad i samtidens mode, möjligen efter en skiss av Domenicus ver Wilt.

Gustav Vasa eller Gustav I (tidigare Gustav Eriksson), troligen född 12 maj 1496, död 29 september 1560 på Tre Kronor i Stockholm, var kung av Sverige 1523–1560 och riksföreståndare 1521–1523, under det pågående befrielsekriget. Hans makttillträde, inlett som ett uppror mot unionskungen Kristian II efter Stockholms blodbad, innebar slutet för Kalmarunionen. Gustav tillhörde Vasaätten, som genom honom blev den första monarkiska dynastin som regerade ett enat svenskt kungadöme som ett arvrike. Hans regering kännetecknas av införandet av ett starkt centralstyre i hela riket med en effektiv byråkrati och en evangelisk statskyrka grundad på Luthers lära.

Gustavs roll i införandet av en svensk arvmonarki ses i dag som grundandet av den moderna nationalstaten Sverige, och det är den 6 juni – datumet då han valdes till kung av riksdagen i Strängnäs 1523 – som är Sveriges nationaldag. Han har senare, särskilt från det sena 1800-talet, upphöjts till landsfader och har därmed blivit en viktig nationell symbol. I modern historiesyn har Gustav I utsatts för en mer kritisk analys där man poängterat hur han med brutala metoder och intensiv propaganda befäste sin makt och röjde motståndare ur vägen. Historikern Lars-Olof Larsson har pekat på att Gustav med hänsynslöshet och maktlystnad i kombination med politisk skicklighet i mycket uppträdde i enlighet med den italienske politiske filosofen Niccolò Machiavellis principer för en furstes befästande av sin makt, något som den svenska historieskrivningen ofta uteslutit.

Släktförhållanden

Gustav var son till riddaren och riksrådet Erik Johansson (Vasa) (död 1520) till Rydboholm och Cecilia Månsdotter (Eka). Fadern tillhörde på fädernet en riksrådssläkt som av eftervärlden benämnts Vasaätten. Släkten kan ledas tillbaka till 1300-talets uppländska lågfrälse och det var förhållandevis sent som släkten vann insteg i högfrälset med Gustavs farfars far, drotsen Kristiern Nilsson (död 1442), och dennes bror. I beskrivningen av Erik Johansson i olika 1500-talskällor med varierande tendens framstår han med ett löjets skimmer över sig. Sin upphöjda samhällsställning till trots visar de bevarade beläggen ”att han måste ha varit ett ovanligt svagt nummer inom sin lysande ätt”, som personhistorikern Hans Gillingstam uttrycker det. Till och med Erik Johanssons egen brorsdotter Birgitta Kristiernsdotter karakteriserade denne som ”en simpel och enfaldig man”. Erik Johanssons släktförbindelser inom högfrälset var däremot för sin tid optimala med riksföreståndaren Sten Sture den äldre som morbror och med mormodern som halvsyster till kung Karl Knutsson (Bonde). Dessutom blev Erik Johansson genom sitt giftermål med Cecilia Månsdotter, dotter till riksrådet Måns Karlsson (Eka), svåger med riksföreståndaren Sten Sture den yngre; denne var gift med Cecilias halvsyster Kristina Nilsdotter (Gyllenstierna). Denna släktförbindelse var sannolikt vägledande för utstakandet av den unge Gustavs ämbetsbana.

Genom sin farmor, Birgitta Gustavsdotter (Sture), härstammade Gustav från kung Sverker den yngre; han hade alltså kungligt blod i ådrorna, om än på långt håll.

Av Gustavs sju syskon dog fyra i ung ålder och två dog i dansk fångenskap. Systern Margareta Eriksdotter gifte sig 1516 med Joachim (Jacob) Bragde (Brahe), som avrättades vid Stockholms blodbad den 8 november 1520. I detta äktenskap föddes sonen Per Brahe den äldre (1520–1590), sedermera riksråd och greve. Margareta gifte sedan om sig 1525 med greven Johan av Hoya och Bruchhausen (död 1535).

De första åren

Gustav föddes troligen 12 maj 1496 på Lindholmens gård i Orkesta socken. Även Rydboholms slott, som ägdes av hans far Erik Johansson (Vasa) och där Gustav växte upp, anges ibland som hans födelseplats. Enligt uppgift skall dock familjen vid tidpunkten för Gustavs födelse ha vistats på Lindholmens gård, som också var i familjens ägo. Gustavs föräldrar ägde därutöver Eka gård, Ekaättens gamla stamgods. Sitt förnamn fick Gustav troligen från sin fars morfar; Gustav Anundsson Sture.

Enligt Peder Svarts krönika (som skrevs på uppdrag av Gustav) skickades Gustav vid tretton års ålder till Uppsala skola och universitet för att studera, bland annat latin och tyska. Han tros ha stannat där i knappt två år. Gustav lämnade skolan för gott, i vredesmod efter en upptuktelse av sin danske lärare, "magister Ivar". Han skall ha drivit sin dolk genom läroboken och yttrat: "Jag tör giva dig och din skola tusende djävlar."

Eftersom andra källor tyder på att han hade dåliga kunskaper i latin, är det oklart i vilken utsträckning han verkligen bedrev universitetsstudier (undervisningsspråket vid Uppsala universitet var latin). Efter vistelsen i Uppsala skickades han till sin släkting riksföreståndaren Sten Sture den yngres hov för utbildning i praktiska ting som hovseder, etikett och fäktning. Han fick också ett slags officersutbildning.

Enligt traditionell historieskrivning skulle Gustav tidigt ha börjat ta del i tidens politiska händelser och visat mandomsprov i slaget vid Vädla (vid nuvarande Djurgårdsbron i Stockholm) 1517 och slaget vid Brännkyrka 1518. En vanlig uppgift att Gustav skulle ha burit riksbaneret i slaget vid Brännkyrka är mycket osäker. Den kommer nämligen från en mening i Peder Svarts krönika som författaren hade strukit. Att föra riksbaneret var normalt ett hedersuppdrag för en väl meriterad riddare, inte för en oerfaren väpnare som Gustav. Mer trovärdig är skildringen av efterspelet till slaget. Kung Kristian II av Danmark föreslog att om Sten Sture skickade en gisslan bestående av sina fem viktigaste män, skulle Kristian komma i land och förhandla vid Österhaninge kyrka på Södertörn. När Kristian väl fått gisslan seglade han dock hem med den till Danmark, det vill säga med Olof Ryning, Hemming Gadh, Göran Siggesson (Sparre), Lars Siggesson (Sparre), Bengt Nilsson (Färla) och Gustav Eriksson (Vasa), som var yngst, och vid tillfället 22 år.

Efter att på detta sätt ha förts till Danmark av Kristian II, hölls Gustav i fångenskap på Kalø slott nordöst om Århus på östra Jylland. Slottet ägdes av Erik Banner. Under fångenskapen försökte Kristian locka över gisslan på sin sida. Det lyckades med Olof Ryning, Hemming Gadd och Göran Siggesson (Sparre), medan de övriga vägrade. I september 1519 lyckades Gustav fly till Lübeck, men först efter åtta månader i denna stad fick han tillfälle att återvända till Sverige. Under tiden hade Kristian besegrat Sten Sture i slaget på Åsundens is den 19 januari 1520. Efter riksföreståndarens död den 3 februari 1520 saknade den svenska oppositionen mot den danska kungamakten ledare.

Gustav som upprorsman

Stockholms blodbad på två scener från Blodbadstavlan. Till vänster skildras hur de två biskoparna halshuggs, och till höger hur kistan med Sten Sture d.y:s kropp grävs upp för att föras till kättarbålet.

När Gustav Vasa landsteg vid Stensö udde söder om Kalmar den 31 maj 1520 var Kristian II ännu inte obestridd herre över Sverige. Rikets båda huvudfästningar, Stockholm och Kalmar, tillhörde ännu motståndarna till Kristian och Gustav blev väl mottagen av befälhavaren på Kalmar slott, Anna Eriksdotter (Bielke). Enligt Peder Svarts krönika, det vill säga Gustavs egen propaganda, var knektarna i Kalmar defaitistiska och hotade att ta livet av Gustav när han manade till fortsatt motstånd. Gustav skulle därför inom kort ha flytt från Kalmar och utan framgång fortsatt att försöka uppvigla bönderna till motståndskamp. Denna beskrivning är dock inte trovärdig, eftersom Kalmar kapitulerade först tre månader efter hans flykt.

Gustav försökte uppenbarligen inte heller ta kontakt med de andra slotten som gjorde motstånd mot Kristian II (utöver Stockholm även Nyköping och Stegeborg). Vad han gjorde under sommaren 1520 är oklart. Kanske valde han att gömma sig i Småland i väntan på den nära förestående freden. När han fick kännedom om den befann han sig i Eksjötrakten.

Den 3 juni sammankallade Kristian II ett riksmöte i sitt läger utanför Stockholms murar för att förhandla med svenskarna. Den 5 september kom man överens, allting skulle vara glömt, alla fångar och upprorsmän skulle släppas och få amnesti. Sten Sture den yngres änka, Kristina Nilsdotter (Gyllenstierna), som hade lett försvaret av Stockholm mot danskarna, skulle få Hörningsholm och hela Muskö i förläning. Hon lovades dessutom Tavastehus slott i Finland. Den 7 september höll kung Kristian II sitt intåg i Stockholm, där alla kyrkklockor ringde för att hylla stadens nye härskare. Det skulle dock snart visa sig att hans avsikter var allt annat än vänskapliga.

Gustav Vasa i Mora. Fresk i Vasakoret, Uppsala domkyrka, målad 1836. Tavlans morakarlar stämmer egentligen bättre på hur dessa såg ut på 1800-talet än under Gustav Vasas tid, men är ett utmärkt exempel på den nationalromantiska bildflora som Gustav Vasas äventyr gett upphov till.

Efter sin ankomst till Södermanland, där han i september besökte sin svåger Joakim Brahe och fick bo på Tärnö slott nordväst om Nyköping, fick Gustav veta att även Stockholm hade givit sig åt Kristian. Joakim Brahe var kallad till kung Kristians kröning i Stockholm. Förgäves varnade Gustav honom för att resa dit. Den 4 november kröntes Kristian II till Sveriges kung av den återinsatte ärkebiskopen Gustav Trolle och 8–9 november avrättades Joakim Brahe, Gustavs far Erik Johansson (Vasa) och ett åttiotal andra i Stockholms blodbad.

Gustav Eriksson hade begett sig vidare till sin fädernegård Räfsnäs i närheten av Mariefred, där han nu en tid höll sig stilla. I Mariefred besökte han den gamle ärkebiskopen Jakob Ulvsson för att be om råd. Ärkebiskopen lovade att skriva till riksrådet och utverka "en fast försäkring" till Gustav. Då, i mitten av november, nåddes Gustav på Räfsnäs av underrättelsen om Stockholms blodbad. Hans far, två av hans morbröder och flera andra släktingar hade avrättats; tre av hans systrar, hans mor och hans mormor hade kastats i fängelse i Blå tornet i Köpenhamn. Alla hans gods och gårdar har dragits in. Danskarna sökte honom i hela landet.

I Dalarna

Gustav beslöt sig genast för att söka stöd i Dalarna för motstånd mot det danska väldet. I Dalarna hade nästan alla vapen och man hade lärt sig att uppror lönar sig efter både Engelbrekt Engelbrektssons uppror 1434, samt under sturarnas regim. Gustav Vasas släkting Kettil Karlsson (Vasa) hade dessutom jagat den gamle kungen Kristian I ur landet 1463 med hjälp av ett uppbåd dalkarlar. Det var därför inte konstigt att uppsöka dalkarlarnas stöd då deras tradition av uppror och som förkämpar bland Sveriges landskap garanterade allmogens stöd och var nyckeln till att antända resterande landskap till full revolt.

Den 25 november reste Gustav mot Bergslagen och efter några dagar befann han sig i Dalarna. Under de följande veckorna inträffade de mytomspunna händelser som förknippas med ortnamnen Rankhyttan, Ornäs, Svärdsjö, Isala, Marnäs, Rättvik, Mora, Utmeland och Sälen. Han sägs ha jagats av fiendens utskickade och flera gånger varit nära att falla i deras händer, men alltid räddats av uppoffrande, trogna män och kvinnor, samtidigt som han länge förgäves manat till uppror (se Gustav Vasas öden och äventyr i Dalarna).

Nya underrättelser om händelserna i Stockholm fick slutligen Morakarlarna på andra tankar. På den östgötske fogden Lasse Olssons uppmaning skickade de, enligt traditionen, två skidlöpare efter Gustav, som var på väg till Norge. De kom ikapp Gustav vid Sälen och fick honom med sig tillbaka till Mora. Till minnet av denna händelse åks varje år Vasaloppet mellan Sälen och Mora. Det är dock oklart om den mytomspunna första skidlöpningen verkligen ägde rum.

I Mora utsåg Morakarlarna och sändebud från närliggande socknar Gustav, endast 24 år gammal, till "hövitsman över Dalarna och meniga Sveriges rike" (januari 1521). Så inleddes upproret mot Kristian II som kom att utkämpas med Lasse Olsson som hövitsman över Gustav Erikssons här.

Upprorets ledare

Gustav fick 16 livvakter som han kunde styra över, men han hade ingen flotta, inga kanoner, inga slott eller borgar. Upproret rörde sig dock söderut och hären bestod snart av mer än tusen man. Såväl Kopparbergets gruva som Västerås erövrades och plundrades och Gustav Trolle och hans 200 ryttare tvingades fly. Den upprorsrörelse, som på detta sätt utgick från Siljanssocknarna och som snart engagerade det övriga Dalarna, utbredde sig med stor hastighet till de andra landskapen. I slutet av april 1521 var Gustav Eriksson herre över Dalarna, Gästrikland, Västmanland och Närke med undantag av slotten; hälsingarna beslutade sig också till slut för att hjälpa Gustav.

Han avböjde ett erbjudande om uppgörelse och fri lejd till Stockholm. Vid midsommartiden stod han utanför Stockholm, men hans bondehär kunde däremot inte storma staden. Lars Siggesson (Sparre), som också varit gisslan hos Kristian II men som gått över till danskarnas sida, gick nu tillbaka till den svenska upprorssidan och Gustav Eriksson, liksom även Hans Brask och Ture Jönsson (Tre Rosor).

Gustav Vasas intåg i Stockholm 1523, av Carl Larsson (1908).

På en herredag i Vadstena i slutet av augusti 1521 erkändes Gustav Eriksson av Götalandskapen som Sveriges rikes hövitsman och riksföreståndare. Samtidigt lämnade den regering som tillsatts av Kristian II Sverige, på flykt undan armén som slog läger i Rotebro och Botkyrka socken. På vintern gick befälhavaren på Stegeborg, Berend von Melen, över till den nye riksföreståndarens sida och slottet Stegeborg föll i händerna på upprorsarmén. Emellertid dröjde det ännu till 1523 innan riket fullständigt var i Gustavs händer. Brist på belägringsmateriel och krigsövat manskap gjorde att det var svårt att inta de fasta slotten. Enda sättet var att svälta ut de försvarande, en metod som kunde användas effektivt mot fästningar vid havet först när Gustav i mitten av 1522 fick understöd av fartyg från Lübeck.

Ett år därefter intogs Stockholm (17 juni 1523); Gustav Eriksson gjorde sitt intåg i staden på midsommardagen den 24 juni och Kalmar (7 juli samma år). 10 oktober 1523 föll de sista fästena i Finland. Gustav Eriksson hade lett största delen av kriget – om än på bekvämt avstånd från själva stridigheterna – som riksföreståndare och avslutade det som kung.

Gustav som kung

Fil:Gustav Vasas hjälm från 1540 cirka - Livrustkammaren - 64135.tif

Gustav Vasas hjälm från 1540 cirka. Livrustkammaren.

Svenskt silvermynt, 1/4 gyllen, präglad i Hedemora eller Söderköping 1522 med Gustav Vasas porträtt. Omskriften (här delvis otydlig) lyder Gustaf Ericsen G(ubernator) R(egni) S(ueciæ).

Gustav Eriksson blev utsedd till kung på riksdagen i Roggeborgen i Strängnäs 6 juni 1523. Bland annat till minne av detta firar Sverige sin nationaldag den 6 juni. Först 12 januari 1528 blev han krönt i Uppsala domkyrka. Genom att Gustav utsågs till kung, hade den provisoriska nationella styrelse som upprättats då Sten Sture den äldre ett halvt århundrade tidigare utsetts till riksföreståndare, övergått till att bli helt stadigvarande.

Reformationen

1700-talskopia av målning från 1540-talet på Gripsholms slott. Okänt motiv, troligen föreställande Kristian II:s "ogärningar" i Sverige.

Gustav Vasa försökte nu göra denna förändring till något annat än enbart ett namnbyte. Reformationen gav honom möjlighet till detta. Genom den kunde han undanröja kyrkan som en makt som dittills varit ett hinder för att utveckla en stark statsmakt i Sverige, bland annat genom kyrkans starka ekonomiska ställning som jordägare etc., som den fått genom alla gåvor och donationer liksom genom den rättighet kyrkan hade att få ta ut skatt från församlingarnas invånare (tionde som det beskrivs i Bibeln).

Han uppträdde dock inte som en agitator för de reformatoriska åsikterna, eller som en förtryckare av de motsatta. Att han redan under sin regerings första år intog denna ställning berodde troligen på att han insåg att det endast var inom den gamla kyrkan som man kunde finna de ekonomiska medel som krävdes för att stadga och ordna det nya styrelseskicket.

Reduktionen

Gustav Vasas första direkta slag mot kyrkan bestod i att genomdriva de beslut som fattades på riksdagen i Västerås 1527. Dessa beslut avsåg huvudsakligen att ställa en del av det högre prästerskapets inkomster till kungens förfogande. De tillämpades sedan så att en stor del av de gods, från vilka dessa inkomster kom, indrogs till kronan. Denna åtgärd utsträcktes under senare delen av kung Gustavs regering även till annat som tillhörde kyrkan. Genom besluten i Västerås erkändes även kungen som kyrkans överhuvud i stället för påven, och åtgärder från Gustavs senare tid syftade till att ordna den kyrkliga styrelsen efter samma grunder som den världsliga. Med avseende på kyrkans lära gällde den 1527 stadgade grundsatsen, att Guds ord skulle rent predikas, och för kunskap om Guds ord hänvisades vid kyrkomötet i Örebro 1529 endast till den Heliga skrift. Någon närmare bestämmelse gavs inte. Första helsvenska bibeln, Gustav Vasas bibel, utkom 1541. I kyrkobruken gjordes först 1544 ändringar i protestantisk riktning.

Utrikespolitik

Västeråsörtug slagen för Gustav Vasa.

En anledning till att Gustav ställde krav på att få kyrkans egendom var att Sverige hade blivit beroende av Lübeck, som hade gett stöd till landet under befrielsekriget och därmed hade stora fordringar på den svenska kronan. Dessutom hade Lübeck lyckats få privilegier som gav kontroll över Sveriges handel. Sedan skulden till Lübeck blivit betald omintetgjorde kung Gustav det inflytande som grundade sig på handelsprivilegierna genom sitt deltagande i Grevefejden, vilken för alltid gjorde slut på den tyska Hansans välde över Sveriges handel och gav möjlighet till en självständig utveckling av denna. I denna strid samarbetade Gustav med Kristian III av Danmark. Med anledning av de faror som hotade dem från deras gemensamme fiende, kejsar Karl V (svåger till den sedan 1532 fångne Kristian II), slöt de båda kungarna senare, 1541, ett formellt förbund. Men sedan faran från det hållet var över, framträdde gammal misstro mellan Sverige och Danmark med ny styrka (efter 1544), och Gustav befarade under sina senare år till och med att ett krig med Danmark skulle bryta ut. Med Sveriges östra granne, Ryssland, fördes under hans sista tid verkligen ett krig (1554–1557), utan att det dock ledde till någon ändring i gränserna emellan de båda rikena.

Centralisering

1700-talskopia på 1500-talsmålning som tidigare fanns på Gripsholm, möjligen föreställande slaget vid Brännkyrka där Gustav Vasa deltog.

Liksom kung Gustav beredde Sverige möjligheten till en självständig utrikespolitik, så öppnade hans regering ett nytt skede även i dess inrikespolitiska utveckling, främst genom stadgandet och utvecklandet av kungastatens rätt och makt gentemot de enskilda intressena. Av de hinder som förut mött utvecklandet av en stark kungamakt, undanröjdes ett, då hierarkin krossades genom reformationen. Adeln, som hade försvagats av Kristian II:s handlingar, gjordes av Gustav I till bundsförvant och tjänare åt kungamakten.

Reduktionen av de kyrkliga godsen och inkomsterna ställde tillgångar till kronans förfogande, som gav Gustav möjlighet att ge kungamakten en fast finansiell grund. Denna stärkte han genom att tillämpa delvis nya principer för villkoren för att ge bort län och för att bestämma skatter. Han skapade inga nya former för utövandet av kungamakten, utan utövade ett större inflytande främst genom sin personlighet att kontrollera detaljer. Trots att kungamakten under hans regering genomgick en så genomgripande förändring medförde den bara en enda förändring i lagens statsrättsliga bestämmelser, men en mycket viktig sådan: stadgandet om ett införande av arvrike (1540, 1544). I samband med detta bestämde han även att hertigdömen inom riket skulle ges åt hans yngre söner.

Härtill bidrog Gustav Vasas tyska rådgivare. Kungens främste rådgivare under de första åren hade varit Laurentius Andreæ, men i början av 1530-talet föll han i onåd hos Gustav Vasa. En kort tid trädde Olaus Petri i hans ställe, men föll även han i onåd och ersattes snart av Wulf Gyler, vilken inledde raden av tyska rådgivare. Gyler föll i onåd och flydde utomlands, och ersattes av Conrad von Pyhy, vilken även han föll i onåd och fängslades, och då ersattes av Georg Norman.